Många stunder i livet...

Alla som känner mig någorlunda bra, vet hur mycket jag älskar min hund. Att mycket av mitt liv cirkulerar runt hans välmående. Det finns ingenting som jag inte skulle göra för han. Han är mitt liv.... mer eller mindre. Visst tillåter jag mig göra saker, mitt liv styrs inte av han. Men som min huvudskrift till det här inlägget säger, många stunder i mitt liv är jag så jävla glad att jag har han. Varje gång jag är ledsen och deprimerad finns han alltid där för mig, och kommer förhoppningsvis älska mig lika mycket som jag älskar han tills han inte finns någe mer... Något jag inte ens vill tänka på att det kommer att hända! Han är verkligen en av mina bästa vänner... Han kommer inte med tomma ord som inte betyder något, han lovar inte saker som han inte kan hålla och han sårar mig aldrig med flit. Jag vet att det kan låta sjukt, men jag fattar inte hur en hund kan komma och betyda så mycket för en! Ända sen jag var liten har jag önskat mig en alldeles egen hund... inte bara gå ut med grannens hund, även fast dom har varit som mina, men dom bodde ju aldrig med mig. Och nu när jag har en, gör jag allt för att han ska trivas. Och detta beror nog också på att han är omplacerad, så jag märker många gånger att han är lite ängslig för att bli lämnad igen... Och det kan man förstå! Han hade det bra hos förra ägarna, så dom har aboslut inte behandlat han illa, men dom hade inte tid för han . Men trots detta vill han ju ändå ha en trygghet och inte hatta runt... Och DET försöker jag ge han, och så får man lika mycket tillbaka. En trofast vän livet ut helt enkelt! Jag lägger in en dikt om människans bästa vän här under som stämmer så himla bra in!

"En kall nos. Ett par fuktiga runda ögon. En varm blick. En tass som lyfts och ett huvud som läggs på sned. Öron som försöker uppfatta och förstå....Din Hund

Han bad inte att få komma till Dig. Han bara kom för att Du vill ha honom. Han kom till Dig för att ge Dig vänskap då andra sviker, sympati då andra är emot Dig. Trofasthet då andra baktalar Dig.

Han kom för att ge Dig kärlek, då du känner dig utlämnad, sällskap då Du är ensam.
Han gör Dig på gott humör då Du är ledsen, tar emot Dig med glädjetjut, då Du äntligen kommer hem.

Han är någon som behöver Dig, någon att smeka, leka med, och ha roligt tillsammans med. Han är beroende av Din omtanke och Din kärlek. Han protesterar inte då Du missförstår honom. Han är utlämnad till Dig på gott och ont.

Han ger Dig sköna avkopplande promemader. Han ger Dig sällskap .Han ger dig kärlek och glädje. Han vaktar och skyddar Dig. Han varnar om främmande kommer. Han överger Dig inte så länge han lever. Han ger Dig trygghet.
Vad ger Du?"

Går det att sägas på ett bättre sätt? Detta inlägg är verkligen en hyllning till min kära sambo som det inte går att beskrivas i ord vad bra han får mig att må!

Älskar dig älskade Pontii!