Kärlek...

Nej jag har inte gått och kärat ner mig! Inte på långa vägar! Men igår hade jag lite svårt att somna när jag gick och lade mig... (kan bero på att jag och Anna tog oss en "powernap" på två timmar igår...) ... så jag började tänka på det här med kärlek. En kompis till mig började diskutera ämnet om det är meningen att man ska leva resten av sitt liv med en person? En bekant till min kompis påpekade att en människa inte är skapt för att hänge sitt liv till bara en person under en levnadstid. Så det fick mig verkligen att fundera. Jag är av den tron att det verkligen är så, att den man träffar ska man leva resten av sitt liv med. Att det inte alltid blir så, går ju inte att förhindra. För man ska ju inte leva i ett dåligt förhållande för att "det ska vara så". Om ni förstår vad jag menar...

När jag kom inte på det ämnet i mina tankar började tankarna spinna ännu mer kring ämnet. Jag låg och funderade på alla relationer runt omkring mig, hur deras relationer fungerar och inte fungerar. Vissa av mina kompisar håller ihop med sina kärlekar, medan andra bryter upp efter bara korta relationer och andra efter längre. Vad är det som får relationer att upphöra? Vad är det som gör att kärleken tar slut. Har ju själv haft relationer, men har aldrig kunnat svara på varför jag eller han tagit steget att göra slut, och varför kärleken dog... Jag ser även hur många förändras i vissa relationer med vissa människor. Man ser ju hur kärleken faktiskt kan ändra på folk. I vissa relationer är det antingen den ena eller den andra som blir nertryckt och styrd, medan i andra är det ömsesidig respekt. Man har sin frihet, och den andra lägger inte ner så mycke energi på att ändra sin partner. Vilket jag tycker är det viktigaste, och nått som jag vill uppleva i min/mina (med betoning på min) framtida relation/relationer. Då är nästa fråga... varför låter man sig själv styras av en annan person? Hur kan man låta det gå så långt att man någonstans på vägen glömmer bort vem man själv är? Svaret är ju faktist kärleken! Kärleken gör ju en faktiskt blind, och man ser inte det alla andra sett för längesen. Det ligger oftast en dimridå framför en, och det enda som tar sig igenom är solen... Och man gör ju nästan allt för att få en glimt av solen lite då och då. Så då kanske man väljer att inte se dimman runtomkring... Så kärleken har en positiv och negativ sida. Den positiva är ner man blir upplyft och lycklig, den negativa när man blir nertryckt och olycklig, men att man tror att det ska vara så, för att man ser glimtar av det positiva lite då och då.... Hm... nu blev jag lite djup kanske.

Jag, precis som alla andra strävar ju efter att få den där underbara kärleken och att det ska vara förevigt. Men gör det verkligen det? Hitills har jag inte fått uppleva förevigt. Och när jag ser alla kraschade förhållanden som går åt pipan för den ena eller andra orsaken, så tappar man lite hoppet... Eller kanske inte, det betyder ju inte att det måste bli så för mig. Men det jag vill komma fram till är att jag hoppas kärleken fortsätter vara något människan strävar efter och det inte är något lättvindigt man tar för givet. Och att fler personer slutar trampa på dom man anses vara kär i. För är det verkligen kärlek om man bara trycker ner en person mer och mer tills det inte finns något kvar av den personen? Ja, det var väl det jag hade att säga... Kommer inte ihåg allt jag låg och funderade på igår, tänkte jag skulle skriva upp stödord på ett papper, men jag orkade inte.

Men jag avslutar här iaf, i väntan på kärleken! =) Och med tankarna att jag ska göra lite nytta och städa ur min garderob... =)

Love to u all!