Igår var det dags igen. Jag låg i soffan när Pontii kommer och lägger sig nedanför mig och lägger upp huvudet på soffkanten och ger mig den där blicken om att han vill nått. Och jag fatta så klart inte vad han ville. Utan vi bara kollade på varann och såg antagligen ut som frågetecken båda två. Sen reser han sig upp och börjar vingla och dyker rätt in i väggen bakom min rislampa så den välter omkull! Han skakar som ett asplöv och kan helt enkelt inte stå på benen. Det ser ut som att han försöker fly från anfallet men kan inte göra det för att benen inte bär han. Så jag får dra bort han från lampan så han ligger lite mer fritt. Efter en liten stund ser han ut och att lugna ner sig och då ser jag att han kissar på sig... Jag ringer Lena och har henne i telefon medan han ligger och återhämtar sig. Efter ett tag reser han sig upp igen och börjar gå emot mig, väldigt vingligt. Han försvinner ut i hallen, så jag följer efter och tittar vad han gör, då ser jag att det är på gång igen, så han vinglar till igen och kommer ut i köket och där dunkar han nosen i golvet två gånger innan han ramlar ihop igen. Efter en liten stund igen så har han lugnat ner sig men det bara rinner saliv ur munnen på han så han blev helt blöt på bröstet och frambenen.
Nu var det ca 4,5 månad sen sist han hade ett anfall, och innan det ca 2 år. Nu är jag lite rädd att det kommer att komma tätare eftersom. Så på tisdag ska jag nog ringa och prata med en veterinär och höra vad man ska göra. Dom vill ju helst inte medicinera när anfallen inte är så täta. Men som sköterskan på Falu Djursjukhus sa så kan man göra tester för att utesluta andra bakomliggande orsaker till anfallen. För epilepsi kan dom inte ta nå tester för att se att det är det. Men jag tror ju att det är det, det måste det vara. Men för att vara på den säkra sidan så kan man ju genomgå en undersökning. Det skadar ju inte!
Att se han så här är verkligen hur hemskt som helst. Nu har jag sett två gånger och jag har trott att han är på väg att dö båda gångerna. Första gången såg jag inte, det var över innan jag hann ur sängen och vakna till liv för att fatta vad som hände. Det gör så ont i mig att se han bli så hjälplös och vek. Jag hoppas verkligen inte att jag behöver uppleva det igen, men chansen för det är ju inte så stor är jag rädd...
Love u Pontii!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar