Igår fick jag veta att min gamla grannes golden retriver insomnat på lördagen. Så jag ringde Birgitta på en gång och hörde vad som hänt. Hon hade tydligen fått cancer i lymfkörtlarna, något dom upptäckt för två veckor sen. Så i lördags hade hon inte velat göra nånting, bara velat lega ute i snön på gården. Inte röra sig en meter. Så Birgitta hade fått tag i disktriktsvetrinären, så hon kom förbi och gav henne sprutan på gården, så hon fick dö hemma.
Fanny skulle ha blivit 13 år i juni tror jag. Och jag har känt den här underbara hunden sen hon var 9 månader. Kommer så väl ihåg när Birgitta hade köpt henne, dom köpte henne när hon var nio månader. Fanny kom utflygande från huset när jag kom ut och tokhoppade på mig. Hon var helt galen, full i energi. Har varit med om mycket med den damen. Många promenader som slutat i att man fått tagit in henne i duschen, hon älskade att rulla sig i skit.
En period när jag fortfarande bodde hemma, hade jag nyckel hem till dom. Så närsomhelst när dom inte var hemma så kunde jag gå dit och ta ut henne på en promenad, och det blev väldigt ofta! Fanny började lära sig hur min bil lät, så varje gång jag kom hem och jag gick ur bilen så hörde man Fanny stå och skälla inne hos dom. För hon visste att nu blir det snart promenix i skogen! =) Senare skaffade dom ett till litet vilddjur, valpen Wilma. Också en golden retriver, lika galen som Fanny hade varit som ung. Men vilken lite goding. Även Wilma började lära sig sen att invänta min bil, så då hade jag två skällande hundar som väntade på mig när jag kom hem. Helt underbart! Sen flyttade dom, men jag har fortsatt träffa dom emellanåt iaf, för jag tyckte om dessa hundar så himla mycket.
Birgitta är den som gjort att jag fått så stort intresse till hundar. Sen jag var två år har hon haft hund. Den första var golden retrivern Mina, hon och jag älskade varann. Ända till jag var sexton år fanns hon i mitt liv. Hon dog 14 år av en hjärnblödning. Jag har alltså haft tillgång till hund från två års ålder genom att Birgitta har varit så otroligt snäll och låtit mig få hålla på med hennes hundar, något jag alltid älskat, och jag upplevde att jag fick lika mycke kärlek tillbaka av dom. Birgitta sa en gång att om Fanny och Wilma kunde göra en lista över personer som dom tyckte om så skulle jag stå högt upp på den listan.
Även nu på senare år efter jag skaffat Pontii så kunde jag märka att dom gillade mig skarpt. För Pontii kunde alltid springa dit och ville hälsa på dom, men dom ignorera han och stod och väntade på mig, så jag skulle komma dit och klappa dom.
Kommer verkligen att sakna den damen, en golden retriver i sitt sanna jag. En riktig familje hund, som aldrig skulle göra någon illa! Så jag hoppas att hon har det bra där hon är nu!
PUSS OCH KRAM PÅ DIG GUMMAN!
Januari 2009, hade tyvärr inget annat kort...
Fanny R.I.P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar